Ebbe Silva
3 feb 20213 min.
Uppdaterad: 4 feb 2021
Att korsa en frusen sjö på cykel är ingen självklarhet för en som inte är född i Sverige! Tanken lockar år efter år, skulle jag våga nu? Jag hämtar inspiration från andra och andas djupt. Stort eller litet - lev ditt eget äventyr!
VÄSTERÅS, 2021-02-03
Våga - (modalt hjälpverb) kunna /göra ngt/ utan att känna rädsla, eller att kunna göra något trots rädsla; ha tillräckligt med mod för att göra något. (Wiktionary).
Jag minns fortfarande första gången jag gick på isen. Några kompisar hade bröllopsfest i Dalarna och dagen efter, med en lagom baksmälla, skulle vi gå en promenad på isen. Ingen fara, men för 22 år sedan kunde jag knappt stå på isen, och att gå var ett äventyr i sig. Färskt hitflyttad från Texas där stod jag lika frusen som sjön under mig. Mina första steg var lite av en Kalle Anka Walk, men senare kom modet. Njuta kan man göra efteråt.
Lite därefter lånade jag äventyraren Ola Skinnarmos bok "Ensam mot Sydpolen" från bibblan och fascinerades av hans resor och de fantastiska utmaningar som han stod emot, några av dem livsfarliga! Ett frö kastades och började gro. Rädslan förvandlades till nyfikenhet och jag blev sams med vintern - för alltid! Lite visste jag att det skulle underlätta min integration i det svenska samhället oerhört mycket. Här är ett tips: bjud gärna utrikesfödda på vinteraktiviteter, låt de uppleva Sverige som alla andra!
Så, efter ett misslyckat försök med en Specialized Sequoia för cykel (utan dubbdäck och med SPD skor på), lärde jag mig ytterligare och tänkte: nu eller aldrig! Vilken känsla att höra isens knastrande ljud under mina hjul, att ta mig framåt utan rädsla! Det var "bara" längs Mälaren, inte lika extrem som herr Skinnarmo, men i hans anda ändå.
Är jag verkligen här? Det blåser kallt, -11, men vad gör det? Jag befinner mig i ett annat tillstånd! Det här håller på att hända, jag cyklar på isen, jag ska till en liten ö och njuta av utsikten och en kopp kaffe - overkligt för en som är född i Amazonas, levde sedan vid stranden i Recife, Nordöstra Brasilien, pluggade i USA och nu befinner sig så långt därifrån på ett ställe jag lärde mig att älska och kalla mitt hem! Ingen återvändo, varken till länderna eller tillbaka till Mälarstrandens säkra kanter. Jag ska till ön på min cykel!
Jag skriver för mig, men också för dig. Jag blottar mina känslor i en blogg för att andra har inspirerat mig när de gjorde likadant (Ping Cykelkatten), vågade trotsa tystnaden kring mänskliga känslor och bidrog till kulturens överlevnad! Jag skriver till dig som undrar om det går att cykla som överviktig, som har kanske förödmjukats av cykelvärlden på något sätt. Om du lyckas att hitta något för dig i dessa ödmjuka rader blir jag glad också! Hjärnan är fullproppad med cykelglädje just nu, en glädje som jag skulle inte ha hittat utan att ha tagit första steget och cyklat rakt emot det som cykelvärlden sade jag var: en usel tjockis som tog för mycket plats på cykelbanorna. Nu cyklar jag på tjock is, enligt allmän rådgivning ska tjockleken vara minst 15 cm. Tunn is håller inte...
Skål för dig! Skål för mig! Skål för rebellerna som bryter mot cykelbranschens konstgjorda normer som exkluderar större cyklister! Skål för vanligt folk, vardagsmänniskor som cyklar och drömmer om äventyren på isen, grusvägar, stigar, asfalt, cykelbanor, sand och gräs! Viva alla cykelformer! Vive la lådcykeln! Viva la revolución de bici!
Jag använder Medevis salva för att den hjälper mig att behålla värmen och lindrar effekterna av kylan. Viktigt för mig som har diabetes. Mer info här.
Säkerhet på isen
Webbsidan DinSäkerhet.se har viktiga tips på hur man ska göra om olyckan är framme och vilken utrustning är bra att ha när men ger sig ut på isen.
Ebbe Silva.
XL Biking.