Jag kände att ryggskottet var värre denna gången och fruktade det värsta. Cykelglädjen hotades direkt efter att jag märkte att jag kunde knappt gå några steg. Smärtan var här som oinbjuden gäst, packade upp sina väskor och dukade bordet för en fika - som om den ägde hela kåken!
VÄSTERÅS 2021-11-13.
Efter nästan en månad, flera olika övningar och förbättrad sittställning på lilla kontoret, kom förbättringen! Dock vågade jag varken gymma eller cykla, tänk om smärtan kommer tillbaka? Min bikepacking resa fick vänta, jag blev otålig, vädret började att ställa till och blev plötsligt kallare. Alla kartor, GPS filer, drömmar... Och, där satte jag och vågade ingenting. Cyklarna var i förvaring, nedsmutsade hela bunten, min motivationsdipp var total. Att cykla blev en jobbig sak, en onödig trigger till ångest.
Inte oväntad bestämde jag mig att gräva mig ännu djupare, men på ett positivt sätt. Jag slutade att kämpa emot smärtan, ångesten och bristande motivation. Med hjälp av mina egna verktyg som handledare började jag att rota in i minnena och städa lite i hjärnkontoret. Jag kom ihåg hur det var innan jag bestämde mig för att trotsa all mobbning, stigmatisering av tjocka, cykelindustrins fördomar och elitism emot större personer, och till slut hoppade på min cykel, vågade trampa på och visa mig offentligt. Då vägde jag 156 Kg och kunde varken springa eller vandra som förr i tiden.
Cykelvägen mot Erikslund, Västerås. Där var jag, lång, tjock, med utländsk påbrå, man, halv flintis, diabetiker, deprimerade, och dessutom med skägg! Allt som samhället föräcklades av, precis som den läkaren som nekade mig vård för att ha blivit "illamående" av min kropp. Där cyklade jag efter mer än 10 år utan att ha gjort det. Vinden, farten, kedjeljudet (vissa tycker att det är ren poesi) och glädjen - cykelglädjen! Jag ska uppleva den igen! Och idag blev det så!
På med cykelbrallorna, lite varmare kläder, vätska i ryggsäcken en banan och lite energi gel, jag drar! Men, med just min moutainbike? Var inte det lite "för hårt"? Lite dumstridgt tänkte jag att om ryggen inte klagar nu kommer jag att veta att allt är som det ska! Jag gav mig ut innan jag blev offer för min egen bristande förnuft igen!
Vilken glädje! Vilken känsla! Jag har inte förlorat mina hårdkämpade färdigheter! Att kunna cykla igen är det bästa som finns! Visst hade jag testat lite, men notan blev dyr och det gjorde ont - inte nu heller! Jag kände i varje andetag hur jag blev sugen på mer och svängde skarpt i skogen mot några backar jag inte hade testat förut. Härligt!
Efter ungefär en timme stannade jag bredvid en mycket brant grusig backe och tog min fika. Jag ville cykla ner den! Jag gick upp, kollade den bästa linjen neråt, och då kom en tanke: jag kanske kan göra som jag gjorde när jag cyklade nedför sandbacken i Gropen CX bana och bromsa "efter" den! Jorå, det vore kanon! Sedan kom det en liten dos sunt förnuft som fick mig att inse att det är alltid bättre att leva för att åka en annan dag!
Idag räckte det med glädjen att kunna cykla igen!
Tack för att du läste!
Ebbe Silva
Grundare, XL Biking. _____________________________
Powered by Medevi Salvan
Comments