Det har pratats mycket om mikroäventyrer i gravel bike kretsarna både på sociala medier och bland cyklister, något slags äventyr där man sover över en eller ett par nätter i skogen eller någonstans hemifrån med light packning på cykeln. Än har jag inte testat trots nyfikenheten, men några härliga nanoäventyrer har jag varit med om.
Vi packar ramväskan med yxa, morakniven, tändstål, och fuskar lite med en tändare, stearinljus och papper, för eld ska vi göra och kan inte vänta en evighet. I sidfickorna reser en powerpack till mobilen, reparations kit, själva mobilen, och annat mindre. I den berömda och kanske en aning förskräckliga USA resväskan i trä har vi packat maten och tillbehör för tillagning.
Målet är Sågdammen i närheten av Skultuna, Västmanland, ett litet naturområde som bjuder på rikt naturliv i form av diverse fågelarter, bäver, vildsvinen, rådjur, kronhjort och annat. Vi har varit där förut med bilen och pratat med mannen bakom det hela: Gert Ericsson en riktig eldsjäl som både skapat och byggt fågeltornet och broar i området. Vi brukar hugga/ köpa lite ved och lämna där till nästa personen som ska dit och grilla eller övernatta i vindskyddet - ett sätt att bidra till verksamheten. (Läs ett inlägg om Gert här: https://www.natursidan.se/nyheter/hans-livsverk-har-forstorts-gang-pa-gang-nu-ar-det-storre-an-nagonsin/
Det går en fin cykelväg mellan Västerås och Skultuna, den tog vi. Det var rejält blåsigt hela vägen dit och vi kämpade emot så gott vi kunde. Efter en kort paus vid Skultuna Kyrka bestämde vi för att ta grusvägen runt Skultuna och försöka att undvika vinden en aning. Vägen var nästan all torr och en enkel match för min Sequoia och sonens Diverge, dottern cyklade på en hybrid från Crescent som också fixade gruset utan
problem. Vi cyklade förbi Skultuna bruk och Å-cafét som är definitivt värt ett besök! Doften av nybakade bullar och kaffet frestade oss att ta efterrätten först och sedan äta lunch i Skogen. Vi cyklade vidare, dock.
Väl framme var det dags att elda lite och grilla burgarna och korvarna som fanns med i USA väskan. Det blåste fortfarande, men vi lyckades ganska bra! Vi pratade om livet, om framtida studieval och mycket annat. Vad skönt att sitta där och tänka på att allt kommer att förändras inom några veckor då blomstertiden kommer. Är inte livet likadant? Vi törs tro att det är så, oavsett de gråa och trista som ibland händer oss finns det alltid något att se fram emot!
Jag vill uppmuntra dig att gå på ditt eget nanoäventyr. Det behöver inte ske i skogen, men någonstans du gillar att vara eller önskar att cykla, gå eller åka till. Ta vara på din tid, ta hand om dig, gör det ensam eller med andra - men, gör det. I den här nano äventyret kändes det speciellt skönt att strunta i Strava, glömma bort blickarna och kommentarerna om "den tjocka cyklisten" och fokusera på kärleken jag fick från mina vuxna barn, frihetskänslan ute i naturen, och nanoäventyrskänslan! Det värmer, de ät gott! Det ska kännas bra att leva!
Comentarios